Читать онлайн «Arbetarens hustru»

Arbetarens hustru Skådspel i fem akter

FÖRORD

Då jag härmed i tryck utgifver en af mig verkstäld öfversättning af fru Minna Canths „Työmiehen vaimo“, önskar jag fästa uppmärksamheten på, att jag ingalunda därmed velat göra anspråk på någon litterär förtjenst, utan tvärtom måste be om öfverseende med de brister, som säkert nog vidlåda densamma till följd af den svåra uppgiften att på svenska återgifva finskans egendomliga färg, en uppgift, i hvilken äfven en mera van penna än min torde mött svårigheter.

Men med det stora intresse jag – som naturligt är – hyser för Finland och dess folk, önskade jag att få göra hvad på mig berodde för att äfven dess på finska skrifna dramatiska litteratur kunde vinna insteg på främmande scen, synnerligen som förevarande pjes ju tyckes egnad att gifva den främmande publiken en bild af folkligt lif i Finland. Det var mig en kär tanke, att likasom jag hade den lyckan att på Finska teaterns första afton vara bland dem, som från dess scen för första gången läto finskan ljuda i Kivis sköna skådespel, så skulle jag äfven nu få vara den första att å främmande scen införa ett finskt skådespel.

Derför ville jag äfven, så troget sig göra läte, återgifva det finska originalet för att om möjligt dess nationella färg kunde bibehållas. Men jag inser mycket väl, att hvad som på så sätt vinnes å det ena hållet, lätteligen kan förloras å det andra, och jag är därför fullt medveten om, att detta mitt försök behöfver betraktas med öfverseendets mildhet.

Stycket uppfördes i svensk drägt för första gången å Nya teatern i Stockholm den 17:de april 1886.

FÖRSTA AKTEN

Hvad funderar ni på, Vappu? Skulle det inte vara roligt ändå att vara i samma belägenhet?

Att vara brud, menar ni?

Ja visst, ja, när man till på köpet blir så firad. Följ nu Johannas exempel och tag er en man, ni också.

Nej, tack, jag vill inte ha någon.

Hvarför inte? Ni har visst ändå haft så många friare som det fins grå kattor. Hvad är det som gör er så betänksam?

Det är många bugter på vägen, många krokar i sjön.

Ni är alltför försigtig.

Bättre att se sig för än ångra bakefter.

Ser ni den där flickan, som klifvit upp på planket på andra sidan gatan?

Den där, som står där i månskenet och svänger så förskräckligt med armarna? Det är en Guds nåd och under att hon inte tumlar hufvudstupa ned på gatan.

Är det inte Hopptossan?

Jo, sannerligen är det inte hon.

Alldeles riktigt. Nu känner jag också igen henne.